Fotbollskarriär och projektarbetet
Gårdagen innehöll också ett hälsosamt inslag som tyvärr ledde till avsevärda smärtor. Det är nämligen så att jag är med i ett fotbollslag. Laget består av folk från mitt labb och grann-labbet. Mina kompisar i labbet frågade om jag ville vara med och spela soccer, och det ville jag såklart. De frågade om jag var duktig och jag svarade att jag är väl helt okej men har aldrig varit med i något organiserat lag. De visade sig att de aldrig spelat soccer förut och jag började genast föreställa mig hur det skulle bli att vara lagets stjärna!
I går på träningen visade det sig att jag inte är lagets stjärna. Killarna i det andra laget är från Europa och har spelat en hel del fotboll... Jag tänkte mig lite lugnt och avslappnat spel men insåg snart att detta var på ganska mycket blodigt allvar. Först fick jag lite hemska flashbacks från idrotten i skolan när man spelade fotboll och var fullständigt livrädd att någon av hardcore fotbollskillarna eller tjejerna skulle råka träffa en själv i stället för bollen. Jag pratar om den sortens minnen inte ens åratal av terapi kan råda bot på. Ett tag tänkte jag "jag avskyr ju sånt här!" men efter en stund var det riktigt roligt och jag lyckades göra en målgivande passning!
Jag glömde värma upp innan träningen och en bit in i matchen gjorde jag ett kaftigt utfall som resulterade i en sträckning i ryggen. Jag fortsatte spelandet om än lite lugnare men fick tyvärr extremt svårt att röra mig under senare delen av kvällen. Så i morgon lördag blir det ingen match för mig, kanske på söndag.
Jag har sträckt mig på likande sätt förut och är rätt säker på att det inte är något farligt, bara nån nerv som kommit i kläm. I dag köpte jag "painkillers in lotion form", som jag beskrev det för farmaceuten, det ska nog göra nytta!
Förra Lördagen var det också idrott på gång. Då paddlade jag drakbåt tillsammans med en av tjejerna i huset och hennes vänner. Det hela utspelade sig i Stratford som är en liten stad ca två mil utanför Waterloo, evenemanget kallas Stratford dragonboat festival. Det var väldigt roligt och vi förbättrade vår tid för varje utav de totalt tre racen.
På söndagen tog jag bussen till uptown Waterloo och tittade lite i affärer. Uptown var väl inte extemt rafflande men det fanns ändå några intressant butiker. När jag tog mig en kaffe på Starbucks, jag har börjat vänja mig vid kaffet, så gick det förbi en blåsorkester med medföljande säckpipor. Verkade vara något militärrelaterat.
Jag såg den här jätteroliga skylten utanför en kyrka.
Under veckan som varit har jag tillbringat mycket tid i labbet med diverse mätningar. Jag gjorde lite mätningar förra veckan och nu gjort lite ytterligare koncentrationer för att undersöka ett intressant område. Jag skulle vilja påstå att veckan varit tuff. Det känns som om det mesta jag gör går väldigt långsamt och det är väldigt frustrerande. Det är i bland lite svårt med språket då varken jag eller min handledare har engelska som modersmål, dels är det många nya maskiner att handskas med.
Jag är inte en snabb person, det har jag aldrig varit. Det är faktiskt så att jag till och med springer långsamt när jag är ute och joggar. Det är väldigt mycket information på en och samma gång om hur maskinerna fungerar och även fast jag försöker anteckna allt så är det svårt att hålla reda på grejerna. Med många saker inom kemi är det dessutom så att man måste öva upp en viss känsla för ex hur mycket man behöver av en viss kemikalie och det tar såklart sin tid.
Det hela har ändå gått bra och jag har fått en del intressanta resultat. Saken är den att det är precis den här sortens praktisk övning som jag behöver. Det är dock svårt när man vill arbeta självständigt men samtidigt är ny inom ett område och behöver en hel del instruktioner.
Men i morgon, eller tekniskt sett idag, är det helg och jag ta i alla fall en dags uppehåll från mitt projekt. Tjejerna har pratat om att åka till St Jacobs där det skall finnas en marknad där Amishfolket säljer grönsaker mm. Jag är väldigt, för att inte säga EXTREMT faschinerad av Amishfolket. I dag på bussen såg faktiskt en Amishpappa och ett Amishbarn, pappan hade skägg och båda hade hattar och gammaldags kläder. I morgonkväll ska jag och en tjej från labbet gå ut, det ska bli roligt.
Jag och tjejerna var ute i onsdags på the bombshelter. Det var kul och musiken var bra, ungefär som nation. Dock är alla väldigt unga här, verkar inte vara många över 24. Nu brukar ju jag ofta klaga över åldersdiskrimineringslagens tandlöshet, men det hindrar mig inte från att tycka att det är trist att alla är så unga. På det sättet är Lund bättre. Känns som om universitetet blir med levande med en mer blandad åldersgrupp.
Några av tjejerna funderar på att söka till grad school dvs master, den ansökningsprocessen är lite annorlunda än den svenska. I Sverige söker man bara in och blir antagen eller inte men här skall det skrivas ansökningsbrev samt skickas med referenser från tre olika professorer eller lärare.
Det låter ju väldigt omständigt men å andra sidan är det ju så alla jobbansökningar kommer att se ut resten av ens liv så det är väl en vettig övning inför framtiden. I Sverige kan man ju gå genom hela universitet, såvida man inte sommarjobbar, utan att någonsin behöva skriva någon form av ansökan, det är ju precis sådant man måste kunna!
Nu ska jag lägga mig, för det är väldigt sent! Kan passa på att tala om att jag inte längtar hem över huvudtaget.
Vardag
I går skulle jag och tjejerna gå på puben the Bomb shelter, den ligger på univeristetsområdet i SLC (Student Life Center). Först lagade vi lite mat hemma i huset, vi gjorde linssoppa, det var jag som organiserade det hela (såklart). När vi kom till pubben var det extremt lång kö, så vi gick vidare för att äta efterätt på en av pubbarna på university plaza. Jag beställde en brownie, och det var den störta jag sett i hela mitt liv! Jag, som förmodligen innehar något rekord i att äta kakor orkade bara halva.
Efter detta gick vi vidare till en annan pub för att dricka öl. En av tjejerna är med i simlaget så vi träffade en del simmare där. När jag pratar med folk om hur det är i Sverige så kommer jag alltid automatiskt in på Danmark eftersom min pojkvän jobbar där och eftersom det är så nära Lund. Många Kanadensare tycker att det är konstigt att man kan bo i ett land och jobba i ett annat, de kan inte åka över till USA (nu är det ju lite längre dit...) á la sundspendlarna.
Jag har verkligen börjat uppskatta Sverige och det svenska samhället. Inte för att jag inte gjorde det innan, men jag bara tog det för givet. Ta det att vi inte betalar (än så länge) något för att studera på universitet eller högskolan, eller att vi har fri sjukvård (om man skippar patientavgiften). Kanadensarna tycket att det är väldigt lyxigt att slippa terminsavgifter! Mina huskompisar säger att Kanada också har fri sjukvård, men jag undrar det jag... Det är nämligen så att jag brukar titta på nyhetsprogrammet The National, där fick jag lära mig att sjukförsäkringen inte täcker vissa allvariga cancerformer i en del av provinserna. Det var en man som hade tjocktarmscancer och han fick belåna sitt hus för att betala de 25000 dollarna i medicinkostnader!
Jag skulle kunna skriva att jag har tur som är född i Sverige, men jag har aldrig gillat det uttrycket. Min åsikt är den att jag som resultat av mina föräldrars gener är född i landet de bor i, det handlar inte om tur utan om DNA-kodning! Mina föräldrar är Svenskar som bor i Sverige, om jag skulle fötts i ngt fattigt land hade det varit för att de flyttat dit, och de finns det ingen anledning till att de skulle göra. Jag vill bara poängtera att det inte handlar om tur! Det är inget lotteri, Ingela och Mats barn, med deras gener, kunde inte ha fötts i Bangladesh, om de inte frivilligt sökt sig det. I så fall skulle de säkerligen inte höra till de fattigare.
Skattebetalaren i mig känner helt klart att den får valuta för pengarna!
Som det är nu trivs jag väldigt bra här. Men så har det inte alltid kännts. Man kan lugnt säga att min vistelse här är en stor utmaning på många plan! Tjejerna här i huset är verkigen väldigt trevliga men det kan ändå vara lite svårt att komma ny till en grupp där alla redan känner varandra. De hade ju inte själva koll på vem jag var eller att jag skulle komma, visade de sig. Hemma har jag vänner från fysicum, kemicentrum, kårerna och olofs o mina gemensamma vänner, jag har i princip alltid någon att umgås med, men i Kanada känner jag inte så många. Här är man helt enkelt lite utelämnad till andra eftersom man inte direkt har någon egen bekantskapskrets.
Det är ju självklart att man inte känner någon i ett land man aldrig varit i. Det är ju det som hela utbytesgrejen går ut på. När jag började i Lund så kände jag ingen, skillnaden var att ingen annan i min klass gjorde det heller. Då är det lättare att knyta kontakter. Om jag hade bott på ett studenthem så hade vi alla varit på samma plan, men å andra sidan hade hälften av oss varit kineser. Det är inte så att jag har något emot kinseser, (hjälp nu har jag trasslat in mig i likabehandlingsträsket som jag drillats i som vice kårordförande hela sommaren) men de är i allmänhet inte så bra på engelska. Jag kommer ju hit för att bli bra på engelska!
Man kan alltså känna sig lite vilsen i bland vilket inte är konstigt eftersom jag bara varit här två veckor. Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd med mitt boende och de jag bor med!
Vad det gäller språket så är det egentligen inga större bekymmer, men ibland pratar folk lite för snabbt och oartikulerat. Då vill jag alltid spola tillbaka filmen och ta tillbaka de svenska undertexterna, men det går inte! Ibland känner man sig inte som helt 100% sig själv eftersom man inte kan uttrycka sig som man skulle gjort på svenska. Man tar inte samma plats som man gör hemma, men det där blir samtidigt bättre och bättre tycker jag. Jag tror dock att man måste tillåta sig att känna sig lite vilsen i bland.
Men min vistelse här är inte bara en utmaning på det sociala planet utan också på det akademiska! Jag utför ju trots allt ett reseach project, med allt vad det innebär. Efter att ha läst 240 hp kurser är jag väldigt trött på föreläsning-läsa bok-skriva tenta. Vi har labbat mycket i Lund men man hinner aldrig fördjupa sig i något, man lär sig en teknik och sedan är det dags för nästa. Jag kännde att jag behövde öva upp min förmåga att laborera enskilt och det är precis det jag gör här!
I dag har jag efter tre dagars litteraturstudier blandat lösningar och gjort mätningar, allt har gått väldigt bra! När man blandar en massa grejer är det lätt att blanda fel eller att när de hela väl går på rutin, helt plötsligt fråga sig vad man egentligen höll på med. Sen vill man ju inte råka förstöra någon superdyr maskin heller. Det verkar dock inte vara några problem med den saken!
Det är också så att varken jag eller min handledare har engelska som modersmål, så ibland missförstår vi varandra. Jag frågade honom säkert vissa saker tre gånger i rad i dag, men det får han ta ;)
Jag trivs utmärkt med mitt projekt och det är väldigt roligt att få lära sig en ny teknik! Jag behöver inte lära mig mer teori, jag behöver omsätta den i praktiken. Det måste ju vara en väldig merit när man väl söker jobb, att man faktiskt jobbat självständigt med en uppgift. Jag känner verkligen att min utbildning från Lund är jättebra! Jag känner igen de flesta maskinerna och procedurerna och har inga problem med att läsa artiklarna.
Well, nu är det mycket sent och dags att gå och lägga sig!
Studierna har börjat
Tydligen är är det så att tjejen som jag hyr av hade talat om för dem väldigt sent att jag skulle flytta in. Hon har flyttat i hop med sin pojkvän och de andra hade fått reda på hennes ändrade planer rätt sent. Så de verkar lite sura på henne för att inte uppdaterat dem. Hur som helst funkar allt bra mellan mig och de andra tjejerna, vi är fem stycken totalt. De läser till ingenjörer allihopa och går ett speciellt program där man tillbringar en av totalt tre terminer varje år ute på praktik. Det verkar ju väldigt bra men samtidigt var de lite trötta på att flytta runt till olika delar av landet.
I lördags var vi på football match. Jag har aldrig varit på det förut, så det var en kul upplevelse. Dock verkar det vara en ganska drygt sport, det kastas ut en boll, någon tar den och springer en liten bit innan den blir tacklad och allt börjar om igen. De andra påstod att Waterloos footlalls lag är ganska dåliga, annars hade det varit mer publikvänligt. Det skulle tydligen finnas cheerleaders också men vi gick innan de kom in i bilden, synd.
Senare under dagen kom den tredje tjejen. Jag har valt att inte skriva ut namn i bloggen för jag tycker det är för utelämnande. De kan ju inte förstå det jag skriver här och då är det inte så schysst att skriva namn eller initialer tycker jag. Medan hon och hennes föräldrar packade upp åkte jag till Conestuga Mall, ett shoppingcenter, och handlade lite. Något mycket bra här är att det är gratis att åka buss om man visar upp sitt watcard! På Conestoga köpte jag ett kontantkort till min telefon, så nu kan jag ringa folk här! Det känns väldigt bra. Som tur var fungerade min svenska telefon, så jag slapp köpa ny. Det är rätt okej pris att ringa via mobil här.
I shoppingcentret hittade jag ett café som hette Timothy's. De hade påstod sig ha kaffe från hela världen och det var massa olika flaggor vid skylten. Bra tänkte jag, här kan jag få riktigt kaffe! Jag frågade till och med tjejen i kassan om de hade "strong European coffee", de hade dom nog sa hon. Det hade dom inte säger jag!
Dock hade dom mycket goda äppelmuffins/cup cakes.
På kvällen tittade jag och två av tjejerna på American Dreams, känd som "drömmarnas tid" i Sverige. Jag åt brownie/kladdkaka och de åt kex med jordnötssmör och choklad ovanpå. Vi verkar ha samma smak vad det gäller tvserier, det glädjer mig! Sen gick vi in till stan för att gå på en fest. Det var inte så många där så vi gick till en ny fest, samma sak där så vi gick hem till en av deras vänner. De blev ganska mycket promenerande men det var roligt.
I går, söndags tog jag det lugnt på förmiddagen och sorterade de verse papper och kvitton. På kvällen åkte jag med en av tjejerna och hennes kompisar på dragon boat racing. Man paddlar i en båt helt enkelt och ska komma först i mål. Jag har prövat på rodd förut, både i min roddbåt och på akademiska rodden i Malmö kanal. Det här var lite mer fysiskt krävande i och med att åran/paddeln inte var fastsatt i båten. Ganska ansträngande men kul! På fredag ska vi träna igen och på lördag blir det race!
Förutom att jag gillar rodd och att träffa nya människor så är jag speciellt road av kontraktet jag fick skriva på för att få delta. Det kommer från de som anordnar tävlingen och förser en med båt, paddlar och flytväst. Kort och gott går kontraktet ut på att man inte håller dem, deras medarbetar, volontärer, Waterloos parkförvaltning, miljöförvaltning, vattenförvaltning, kommunen eller någon av företagets övriga anställda i Kanada eller deras syskon, kusiner, vänner eller någon de eventuellt lär känna i framtiden ansvarig i form av stämmning vid eventuellt dödsfall eller skada. Jag skall också vara medveten om de eventuella faror det kan innebära att paddla samt vara simkunnig.
I dag har jag varit på labbet där jag ska göra mitt projekt. Jag var lite nervös när jag gick dit. Tänk om projektet inte alls var vad jag trodde eller hade kunskaper till. Jag gick i genom allt jag kan om polymerer i huvudet under promenaden, utifall det skulle bli någon sorts förhörs eller utfrågningssituation. Det blev det inte.
Väl där hjäpte en tjej som var matersstudent från Ecuador mig runt på campus så att jag skulle få en nyckel till labbet. Vi gick först till ett kontor för att få en blankett sen till ett ställe för att visa den och betala en deposition på 25 dollar och sedan till ett tredje kontor för att få nyckeln och en ny lapp. Efter detta gick vi tillbaka till det första stället för att lämna lappen och skriva på en annan lapp.
Väl tillbaka på labbet träffade jag professorn som är min handledare. Han var väldigt glad och vänlig och förklarade vad jag ska göra. Det här ska jag göra:
Jag skall titta på en polymer som i korthet ser ut så här: Pyridine-PEO-Pyridine. Mitten segmentet PEO är väldigt mycket längre och mer hydrofilt (trivs i vatten) medan ändarna, Pyridine inte trivs i vatten, hydrofoba. När de läggs i lösning trasslar den långa PEO svansen i hop sig till en rosett.
Det finns en annan polymer som heter SDS som man blandar den förra med. SDS bildar miceller, hydrofila svansarna utåt och hydrofoba huvudena inåt, som en boll. När man blandar Pyridine-PEO-Pyridine och SDS kan Pyridine "huvudena" gå in i mitten av SDS micellen, alternativt kan ett Pyridine "huvud" vara i en SDS micell och det andra i en annan. Det blir som ett nätverk av hopklopplade micellbollar, det hela blir visköst (Wikipedia) och kan bilda en gel. Denna kan blandas ner i schampoo eller färg eller mat, för att göra det fastare antar jag.
Vid ökade SDS koncentration blir det hela mer visköst, alltså fastare som när man tar i mer mjöl i en väldigt lös deg. Efter ett tag är viskositeten maximal för att sedan sjunka igen. Då har hela nätverket försvunnigt och det är bara miceller kvar. Jag skall ta reda på hur många pyridine "huvuden" det är i varje SDS micell när viskositeten är maximal. Hur detta ska gå till försklarar jag senare.
Hur som helst verkar alla väldigt trevligt på labbet och jag känner mig bekant med min uppgift från Lund! Vi åt lunch tillsammans i dag, tydligen har de tillgång till en micro och ett kylskåp. När någon fyller år brukar de äta "all you can eat" sushibuffé! Det enda konstiga är att den fysiska arbetsmiljön inte verkar optimal.
Vi kårpresidialer (ordförande, viceordförande) har fått lyssna på Lunds univeristets ansvariga för arbetsmiljö. De menade att man skall ha bra sittplatser och lunchrum, så verkar inte inställningen vara i Waterloo... Doktoranderna sitter i ett litet öppet rum mellan labbet och maskinrummet, det känns inte som en god arbetsmiljö. På kemicentrum i Lund delar de flesta rum med någon annan men de kan stänga om sig och äta lunch i ett separat lunchrum. Vi åt lunch i maskinrummet, inga stora farliga maskiner dock, men jag är van vid totalt matförbud i labbet. De borde väl finnas ett lunchrum tycker man.
Jag har fått ett skrivbord att sitta vid i maskinrummet, det är tyvärr inte så bra att sitta och läsa i pga allt oljud. De har gett mig några artiklar att läsa de närmaste dagarna, så jag ska gå till biblioteket i stället tror jag.
Kort och gott är allt bra här i Kanada, förutom kaffet som är ett dåligt skämt.
Förresten måste jag visa den här annonsen som jag hittade i studenttidningen. Jag blev väldigt chockad!
Träningscenter och Master Card!
Här är en roligt skylt jag såg på väg till campus. Jag har har aldrig ätit double double pizza.
Väl framme på campus gick jag till students account för att hämta ut mitt UHIP a.k.a sjukförsäkringskortet. När man studerar i provinsen Ontario är denna typ av sjukförsäkring obligatorisk. Nu är det så att jag redan har en försäkring från Lunds universitet via kammarkollegiet samt en extra tillägsförsäkring från mitt eget försäkringsbolag. Därför känns UHIP aningen överföldig, dessutom kostar den ca 2500kr. Jag hade läst på nätet att man kan ansöka om att gå ur UHIP så jag fråga hur detta skulle gå till. Students accounts receptionisten gav mig ett formulär och sa att jag var tvungen att gå till Health and Dental Plan Office för att få ytterligare information. Tydligen finns det många olika sorters försäkringar i försäkringen, det hela verkar virrigt och jag har verkligen lärt mig uppskatta fri sjukvård som i Sverige!
Nästa punkt på dagsschema var en campus tour, men det dröjde några timmar så jag passade på att gå till Health and Dental Plan Office för att reda ut resten. Verkar som om jag kan slippa UHIP och få tillbaka mina pengar!
En underbart bra sak med university of Waterloo är att man har fri tillgång till träningsanläggningen! Jag gick dit för att titta och upptäckte att det till och med fanns två. En med tennis, squash, gym och pool och en med gym, aerobicsm, ishockeyrink mm. Helt underbart! Tydligen räcker det att man har med sitt WatCard och ett lås till skåpet i omklädningsrummet. Det verkar väldigt opraktiskt att man ska ha kortet med sig inne på gymmet, måste ju vara jättelätt att tappa bort. Vore smartare att dra kortet vid ingången som på Gerdahallen i Lund. Lås till skåpet kan man ta med själv eller köpa för 20 dollar per termin. Ska se om jag fick med mitt lås hemifrån, eller köpa nytt på zehrs, betalar inte så mycket för nått hänglås!
En annan rolig sak är att de har en ombudsperson på campus!
Efter en lång runda på campus var jag nu rätt trött, så jag skippade campus tour, anser mig hitta bra själv. I stället försökte jag hitta en bankomat. På SLC (student life center) fanns en, men inte heller den tog Master Card. Jag vill citera ICA banken:
"Master Card, ett av världens mest accepterade kontokort"
Kanske i affärer men knappast i bankmaterna! Jag frågade "ask me" människorna var det fanns en passande automat och de hänvisade till banken våningen under. Eller rättare sagt sa det, "You should go to, CBT (lr nått)". Här i Kanada verkar de väldigt förtjusta i förkortningar och säger dem gärna väldigt fort. En av mina mest använda fraser i dag är "-What does that stand for?".
Efter en stunds letande hittade jag banken, de kunde inte hjälpa mig och mitt Master Card men förklarade vänligt vägen till Bank of Montréal. Banken låg ca fem minuters promenad därifrån och accepterade mitt kort. Men nya problem uppstod. I Sverige knappar man in sin kod och anger hur mycket pengar man önskar ta ut. I Kanada knappar man också in koden men sen kommer tre olika val, vilket jag inte riktigt förstod skillnaden mellan. Jag gick in och sa som det var, att jag aldrig använt en kanadensiak bankomat och behövde hjälp. Bankkvinnan var mycket trevligt och tyckte det var väldigt spännande att jag var från Sverige. Hon visade hur jag skulle göra, för efter de tre första valen kommer tre till...
Vid det här laget var jag väldigt trött och tog därför bussen hem till Mc Dougall Rd. Det var planerat att en av mina huskompisar (eller vad de nu kallas) skulle komma i dag, men kl är 20.09 och hon har ännu inte dykt upp! Jag hade ju bakat brownie till henne men fikade för mig själv i stället.
Börjar få ordning på saker och ting men börjar samtidigt känna mig lite ensam... Hoppas hon kommer i morgon så man får någon att umgås med. Är väldigt glad att jag inte ska bo själv hela tiden!
I morgon är det orientation for international students, kanske blir det dans till Disneylåtar, kanske inte. Hur som helst har de skickat ut en orientation handout med fakta om Kanada. Under "Canadian etiquette" förklarar de att man skall vara punktlig, hälsa med fast handlag, inte prata med munnen full, sortera sopor, inte tala i mobil under möten och stå i kö. Det ska jag nog klara av men det fanns delar som var nya även för mig...
Jag är ju i och för sig medveten om att man inte duar folk utan för Norden men det känns väldigt konstigt att använda titlar till lärare och professorer. Nästan som om man skämtade eller drev med dem, men det är väl bara att ta seden dit man kommer.
Nu ska jag väl se lite på webbtv i min ensamhet. Jag brukar kolla på The National, det är kom aktuellt eller rapport. Det är ett bra program och de rapporterar en hel del från Afganistan eftersom Kanada har trupper där. Ja de är ju faktiskt i krig... Häromdagen var var det två soldater som dödats och jag har sett en hel del "supporting our troups" klistermärken på bilarna.
I övrigt har de rätt mycket rapportering från USA men det är egentligen svårt att svara på om det är men än hemma. Våra nyheter handlar ju också mycket om USA.
Settling in!
I går var en spännande dag. Jag ägnade morgonen åt strukturera upp saker och ting så som CSN och mitt veckoschema. Det är en hel del som ska fixas denna vecka, diverse introduktionsmöten, rundturer samt uthämtning av UHIP (University Health Insurance Plan) och WatCard (student id).
Jag promenerade till campus, en tur på ca 10 minuter och hittade efter en stund international student office i Needle Hall. Jag har egentligen inget ärende dit förren på torsdag men tänkte att det var lika bra att gå dit och kolla läget. Väl inne på kontoret hittade jag en karta över campus och lite övrig information. Funderade en stud på att hitta på någon fråga för att ha något att snacka med dem om, men insåg att det oftast blir väldigt löjligt att fråga saker man redan vet.
Det fanns en karta med nålar utsatta vid Waterloos samarbetsuniversitet. Eftersom Lundnålen befann sig någonstans i Småland/Östergötland satte jag den i Skåne, bredvid Malmö där den hör hemma.
Jag forsatte istället min vandring runt campus. Det är ett stort område, fyllt med studenter. Just nu är det orientation week, dvs nollning, och överallt fanns grupper av studenter i t-shirtar som indikerar vad de läser ex arts eller engineering. Här i nordamerika tar de nollning ett steg längre än vad vi gör i Lund, inte ens LTH (Lunds tekniska högskola) når upp till deras standard. Det SKRIKS hejarramsor över allt i bästa cheerleaderstil:
"- W A T E R L O O"
"-What is that?
"-Waterloo!!!!!!!!!! Yeah, Yeah, that's right!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"
Hade jag inte vetat vad det rör sig om hade jag gissat att det var en galen sekt eller att de peppade upp inför krig...
Det absolut roligaste är danserna! Faddrarna står på en scen och visar koreografin, sedan dansar alla. Det är väldigt välkoreograferat, inget huvud-axlar-knä och tå här inte! Några dansade till Disneylåtar och när jag hörde lillasjöjungfrunlåten ville jag nästan hoppa in i dansen. Kan inte tänka mig att man kunde få svenskar att dansa på det där viset. Alla var extremt hängivna och ingen det minsta blyg. Ska lägga ut en film på facebook. Filmen ger ett smakprov men ljudet är ganska dåligt så man hör inte så mycket av deras skrik. Här kommer en bild med.
När jag gick vidare såg jag den här skylten. Oklart hur många kemihus det finns men minst två verkar det som!
Lund lider som bekand av extrem bostadbrist, det verkar bätte med den saken i Waterloo, men tält fanns det!
Nästa anhelt var SLC (Student LIfe Center) där jag skulle hämta mitt studentid, the WatCard. SLC är ungeför som AF-borgen i Lund fast inte så tjusig. Där finns restauranger, bokhandel, bibliotek, informationsdisk, bank, frisörsalong, datorbutik och förmodligen ännu mer men förmodligen inget systembolag/liquore sore vilket hade varit praktiskt. Det togs en bild på mig och jag fick mitt WatCard. Sedan gick jag till bokhandeln för att köpa postit lappar och gem.
WatCardet är nyckel till allt verkar det som, datasalar, gymmet och allmänt passer- och indentifikationskort. Studenter och föräldrar kan sätta in pengar på det så kan man använda det på campusets restauranger. Studenterna här verkar yngre än i Sverige, det refereras en del till föräldrarna. Jag är visserligen myndig och mer eller mindre självförsörjande sen flera år tillbaka, men mina föräldrar kan också sätta in pengar om de vill ;)
Nu var jag halvvägs igenom min shoppinglista och gick mot ett apotek (eller vad man nu ska kalla det..) för att fixa resten. På Campus Pharmasave inhandlades två stycken förpackningar handsprit och diverse plåster i olika storlekar. Nu ska jag nog klara mig från svininfluensan!
När jag senare på kvällen gick för att handla mat hittade jag något fantastiskt, en tygkasse! Min första tanke var att den säkert var svindyr men den kostade bara runt en dollar. För övrigt köpte jag diskborstar, disktrasa, plastpåsar te och köttfärs. Köttfärsen är väldigt billig, typ 30 kr kilot! Som jag fattar det var den "free from antiobiotics", och det känns ju bra. Det finns så många olika sorters mjölk i affären, vanlig, soja, i tetra pak, i någonslags påse, fet, icke fet... Börjar hitta i butiken nu men det är fortfarande oklart vart man skall göra av sin varukorg när alla varor är upplastade på bandet...
Senare på kvällen bakade jag brownies. Från en kakmix, skulle tro att märket motsvarar euroshopper. Det är otänkbart att jag skulle köpa en euroshopper kakmix på ica tuna och bakat i mitt eget kök i Lund!
På upptäcktsfärd i Waterloo
Vädret var strålande solsken så det var tur att jag lämnade min kofta hemma. Min första anhalt var Westmount Place Shopping Centre. Ett litet shoppingcenter med apotek, några klädaffärer, bank, juvelerare, snabbköp och en restaurang. Arkitekturen gick i gråskala men de gula parkeringsrutorna piffade upp lite. Jag gick en sväng runt buktikerna, de flesta var stängda pga Labour Day, och handlade sedan vatten och ett äpple. Ska gå dit i morgon igen och köpa en diskborste för det har jag inte hittat någon här hemma.
Som sagt är de flesta bilar i Waterloo större än den svenska riksgenomsbilen, jag tog en bild av parkeringsplatsen för att visa.
Jag fortsatte norrut på Westmount Rd och tog höger på University Avenue med siktet inställt på Centennial Park. Tänkte det kunde vara trevligt att slå sig ner i parken, dricka lite vatten och kanske ta en glass. Det kom sig i stället så att jag fortsatte norrut på Univ. Ave för där låg University of Waterloo
Där låg också några Kanadagäss. Hatade för sitt bajsande, kanske ännu mer hatade men samtidigt lika älskade som stoppning i Canada Goose jackorna.
Jag vet inte riktigt om detta bara var en del av universitetsområdet eller om det är utspritt över fler delar av staden. Hur som helst var det i tegel i färgerna brunt och grått. Inte alls så tjusigt som universitetshuset i Lund. Å andra sidan är kemicentrum inte heller så tjusigt, det är i rött tegel. Där fanns ett torg med restauranger av alla de slag, mycket hamburgare och kinesiskt. Jag gick runt ett tag och valde sedan en hamburger restaurang, mest för att kinaresurangen med meny på kinesiska inte var så inbjudande.
Jag har beställt mat på hamburgeresturanger många gånger förut, både i Sverige och övriga Europa. Trots detta var det här en konstig upplevelse. Medan jag stod i kassakön bestämde jag mig för en warm chicken sallad för 5,39 CAN. Jag vill upplysa den intresserade läsaren att 1 SEK = 6,6 CAN. Det var lite oklart vilken kassa man skulle gå till men det löste sig och jag fick beställt min mat. När jag skulle betala sa mannen att det blev 6,09 CAN, medan jag väntade på min mat började jag fundera på hur det plötsligt blivit dyrare men orkade samtidigt inte bry mig. Jag fick min mat och tittade efter en plats att sätta mig i den överbefolkade resturangen. Det känndes lite konstigt, var hade dom tänkt att jag skulle sitta, jag kände mig lite överflödigt. Jag frågade en tjej om platsen mitt emot var ledig, det var den inte. Uteserveringen var också full.
Hela besöket känndes väldigt konstigt, det fanns så många matställen att välja på att jag inte riktigt visste vilken jag skulle ta. Jag kände mig bara konstig och överflödig inne och tänkte att de andra säkert tyckte jag verkade jättekonstig. Lösningen blev att jag gick och satte mig i parken.
När jag inspekterade kvittot så jag att jag förutom salladen betalt 0,27 CAN för GST och 0.43 CAN för PST, totalt 6,09. Jag vet inte vad GST eller PST är för något men gissar på någon slags skatt.
Efter avslutad måltid tog jag en sväng i parken. Där var en massa barnfamiljer och jag tror jag såg en Amishfamilj med. Eller så var de bara en väldigt personlig klädstil. Parken var lite som folkets park i Malmö, för den hade djur. Det fanns minihäst, alpackor, lamor, getter och påfåglar.
Jag satte mig vid en damm och tittade igenom min international students handbook från universitetet. Det visade sig att universitetet till och med har sin egen polis! Hoppas det inte är en brottslighetsindikator...
Efter en stund gick jag hemmåt och såg en väldigt rolig skylt.
I morgon ska jag försöka hitta det riktiga centrumet i staden. En rolig sak är att det finns massor av ekorrar här, det är svarta eller gråa tillskillnad från hemma. När de springer ser de ut som en sinusvåg.
Jag köpte en kakmix i går som jag egentligen tänkte bakat nu men jag orkar inte. TVn fungerar inte, det är bara brus, tror det är fel på någon antennkabel. Så det får väl bli webbtv i kväll igen.
Första inlägget och första dagen i Kanada
Jag har länge sagt att jag inte kommer att skaffa någon blogg. Men de som känner mig väl, typ Olof, vet att mina åsikter är mycket starka men också oerhört ombytliga. Det kan gälla saker som vilken sorts fil jag gillar eller huruvida jag skall ha en blogg eller inte.
Ett annat sätt att uttrycka saken är att säga att jag är en väldigt flexibel person. Det är typiskt en sådan sak jag skulle ta upp om någon frågade om mina tre bästa egenskaper. Jag bryr mig inte om hur saker sker, bara de sker. Så länge jag bara vet förutsättningarna så kör jag på, och om planerna ändras ändrar jag mig med. Kanske beror det på mina otaliga jobb inom servicesektorn, jag vet att saker går fel och att det inte blir bättre för att man bråkar och skriker. Jag vet att det som är självklart för mig är otydligt för någon annan och vise versa. Bara att köra på och gilla läget.
Varför ville jag inte ha en blogg? Jo, för att jag inte trodde jag skulle kunna hantera den. Man vet ju hur det blir på internet, när man inte direkt har någon att stå till svars för så blir det lätt mycket skitsnack, personangrepp, hets mot folkgrupp mm. Dessutom är det ganska lätt att bli lite för personlig och offentlig vilket i värsta fall kan avskräcka en potentiell framtida arbetsgivare.
Det är inte så att jag helt har tagit avstånd från dessa ståndpunkter, jag har bara insett att jag verkligen tycker om att skriva. Dessutom har jag just tillbringar mina 23,5 första utav (107X24) 2568 timmar som utbytesstudent i Waterloo, Kanada. Jag blev inspirerad av min vän Cecilia, också hon utbytesstudent, och hennes blogg ”Sleepless in Seattle”. Cecilia fick verkligen till det där namnet bra! Dock insåg jag genast att jag såklart skulle skriva om allt möjligt som jag kommer och tänka på och då vill jag inte vilseleda min ”målgrupp” genom att kalla det hela Kanadablogg eller liknande.
Det där med målgruppstänkande har jag fått från mitt jobb som vice kårordförande för Lunds naturvetarkår, LUNA. När jag satt i styrelsen under förra verksamhetsåret skrev vi nämligen en kommunikationsplan, där skall man bland annat precisera sin målgrupp.
Min kommunikationsplan här i Kanada, målgrupp kanadensare, ser i korta drag ut såhär: Prata på och inte vara rädd för att säga fel.
Jag har alltså varit här i ca ett dygn nu, resan tog i sig nästan lika lång tid. Jag var extremt nervös några dagar innan. Det störta hotet var inte att planet skulle störta, dör man så dör man, utan att det skulle bli oklarheter på flygplatsen eller att jag glömt något viktigt tullpapper. Som ni märker gick det hela bra. Jag har aldrig flugit ensam förr och kände mig inte helt nöjd med instruktionerna från doodle som jag köpt flygbiljetten från. Jag skulle helst velat ha en lista med all info om bagage och övriga tillvägagångssätt. Doodle har en mailkuntjänst med granterat svar inom 24 h, eller det var i alla fall vad de påstod... I stället hittade jag en del information på SAS hemsida samt god vägledning genom deras kundservicechatt. Hur som helst gick allt som smort på flygplatserna, Kastrup och Heatrow. Jag gick runt på Kastrup som en annan rainman och repeterade mitt gate nummer D102, D102, D102 högt för mig själv. När jag hittade Brämhults juice i en av butikerna blev jag väldigt lugn och glad, vi kommer ju från nästan samma ställe i Borås.
Anledningen till att jag blev så nervös tidigare i veckan beror på att det var novischdag i måndags med följande kursstart på tisdagen. Som vice kårordförande är jag högst engagerad i dessa tillställningar och de är inte så lätta att kombinera med förberedelser inför en långresa. Större delen av den föregående veckan var jag dessutom bortrest för kårens räkning. Dagen innan resan var jag lyckligtvis ganska lugn då jag tittat över alla papper och villkor igen.
Enligt University of Waterloo som jag läser på här i Kanada skulle tullen vilja se; pass, visa or study permit or letter from the embasy ( if necessary ), proof of sufficient funding, letter of acceptance samt en list of items. Enligt Kanadesiska ambassadens hemsida behöver svenskar som önskar studera i Kanada giltigt pass, returbiljett samt study permit om vistelsen varar sex månader eller längre. För säkerhets skull hade jag förutom pass och letter of acceptance med mig intyg om studiefinansiering från CSN samt ett personbevis.
Jag hade också knåpat ihop en list of items i mycket välordnade excel kolumnerna, item och quatity. Ju mer jag fyllde i på listan ju mer absurd blev den, jag angav antal strumpor och skiljde naturligtvis på jeans och vanliga byxor. Dock angav jag bara hair pins och hair ribbons men skrev också upp ”list of item” quantity, 1. Jag fantiserade om hur det skulle låta när gränspolis tillkallats:
” -Young lady, You’ve brought an unlisted and therefore illegal t-shirt into this country! What do you have to say in defence?”
Eller…
“-You’re list of items says 20 contact lenses, but there is really 10 pairs. Are you trying to mislead the costoms officers of the federal parliamentary democracy and constitutional monarchy of Canada!?”
När jag väl gick igenom tullen var jag väldigt nervös och mitt hjärta dunkade mycket snabbt. Jag är fortfarande lite nervös vad det gäller tulltjänstemännen, inte för att jag har något att dölja, men jag är lite orolig över att skriva om dem. Den kanadensiska säkerhetstjänsten kanske håller mig under uppsikt genom någon form av FRA-igt webbverktyg som söker igenom min blogg efter vissa nyckelord. Därför skall jag fatta mig kort.
Tullkvinnan ville se pass och frågade vad jag skulle göra i landet, jag svarade studera och hon undrade vilket ämne. Hon tittade noggrann på mitt antagningsbevis och frågade vidare hur jag skulle finansiera det hela. Jag visade mitt CSN papper , hon skrev något på ett tullpapper som jag fyllt i på planet och sa att jag skulle gå till imigration. Efter några minuters kö fick jag besvara samma studiefrågor från en tulltjänsteman, han undrade om det var meningen att mitt öra skulle synas i passet och om jag hade ett brev från ambassaden. På dessa frågor svarade jag; study, chemistry, University of Waterloo, yes och no. Till sist frågade han om jag hade något mer papper att visa upp, jag tänkte genast ”är detta en kuggfråga?”. Menade han, OK,var det något mer eller jag är inte riktigt säker, övertyga mig! Jag visade upp CSN pappret igen och sa att jag hade ett extract from the population register, han tittade lite på CSN och om det andra sa han: ”-We don’t look at those things in North America”. Sedan hämtade jag mitt bagage och pratade med en iransk och en japansk student tills UW bussen kom och hämtade oss.
Nu var projekt Dag Hammarskjöldsväg-Mc Dougall Road nästan i hamn. Jag tog en taxi från bussens slutstation, Student Life Center, vilken taxi operatören först sa inte existerade till Mc Dougall Rd. Saken var den att mina kanadensiska bostadskamrater inte kommer förrän senare i veckan. Vi hade därför gjort upp att tjejen som bott där över sommaren skulle gömma nyckeln vid rosenbusken till vänster om dörren. Chauffören hade först lite svårt att hitta rätt hus och frågade om någon väntade på mig. Jag svarade nej och på frågan om jag hade en nyckel svarade jag samma sak och insåg att det lät ju inte så seriöst det här… Eftersom jag anlände kl 24.00 lokal tid var det mörkt ute men chaffören hade en ficklampa och vi hittade snart nyckeln. Min b-plan var att säga ”please take me to the nearest and cheapest hotel”.
Väl inne I lägenheten gick jag upp en våning och installerade mig i ett av två oupplåsta rum. Det var egentligen meningen att mitt rum skulle vara möblerat men tjejen som jag varit i kontakt hade ännu inte lyckats ordna detta från sitt sommarjobb på andra sidan landet. Därför bäddade jag snabbt i det andra rummet med mina medtagna lakan och sov mycket gott. Jag tror de hade tänk att jag skulle sova i sofforna i källaren men jag var inte så sugen efter 20 timmars resande.
Området där jag bor ser väldigt trevligt ut och är ganska lummigt. Huset är dock ganska sunkigt på insidan med heltäckningsmatta och plastblommor. De övriga hyresgästerna verkar inte lägga mycket energi på städning och det kanske är i sin ordning i fall de i stället väljer att lägga tiden på något roligt och mer utvecklande.
Badrummen lämnar en del övrigt att önska och dagens första utmaning var att få i gång duschen. Jag försökte tänka logiskt samt inte ha sönder den, vilket nog inte är svårt i och med dess sunkiga standard. Duschen gick igång och sedan kom jag åt något så att den slutade och därefter lyckades jag genom uteslutningsmetoden förstå mig på konstruktionen.
Då jag inte ätit sedan min ankomst till Pearson International Airport i Toronto var det dags att fixa frukost, eller snarare lunch. Jag ringde min kontakt-tjej som sa vilken buss jag skulle ta. Busshållplatsen låg i nära anslutning till huset och efter en tid kom bussen. Jag sa att jag skulle till ”the plaza” och frågade hur mycket det kostade. Chauffören sa 2,5 CAN och jag började genast rota i min plånbok. Faktum är att jag tittat igenom mynten innan för att lära mig, men i stundens hetta blev jag lite stressad och langade upp en 20 CAN sedel. Chauffören sa att han inte hade någon växel, och blev nog lite trött på mig och sa att det räckte med 2 CAN medans jag försökte rota fram resten.
Jag har inspekterat mynten lite till nu och inser att det var 2 renar som fattades den totala summan. Det är nämligen så att jag av praktiska själv delat in mynten i fyra kategorier, 2 CAN är den största i lite olika metaller, 1 CAN är den kantiga guldiga och 0.25 CAN den med renen på. Den fjärde kategorin har jag valt att inte fokusera på med motiveringen att det bara är småkrafs.
Väl framme på det lilla köpcentret fanns butiken Zehrs som sålde det mesta. Jag började vid brödet och det fanns hur många som helst att välja på, så jag tog ett som såg ut som något jag brukar köpa hemma i Lund. Nästa stopp var mjölken, det fanns många sorter må jag säja. Det konstiga var att mjölk och yoghurt av någon anledning fanns på flera ställen i butiken, oklart varför. Det är en konstig känsla att handla mat när man knappt känner igen något märke och det dessutom finns så många att välja på. Dessutom finns många väldigt stora förpackningar vilket säkert är billigt men inte så praktiskt om man är ensam.
Efter mycket om och men gick jag till kassan för att betala. Jag visste inte riktigt vart jag skulle dumpa min tomma varukorg så jag ställde den bara vid kassan. Expediten var mycket vänlig och undrade hur det stod till med mig i dag, sedan började hon plocka ner mina varor i plastpåsarna á 5 CAN styck. Det känns ju lite resursslöseri att hon ska packa ner grejer båda med tanke på resten av kön och med tanke på framtida förslitningsskador. Det var mycket att packa ner så jag hjälpte henne lite, hoppas hon inte tog illa upp.
Plastpåsarna! De kostar alltså ca 20 kr styck med motiveringen att de är omiljövänligt med plastpåsar. Jag har i och med mitt kårjobb fått lära mig hur man skriver en projektplan. Enligt föreläsaren kan varans/ tjänstens pris motiveras genom kvalitet eller kvantitet. Dyrt är lika med bra kvalitet och billigt synonymt med kvantitet. I fallet platspåsarna kan jag inte använda den här modellen, man kunde tycka att miljövänlighet skulle motivera kvalitet och ett högt pris men påsjävlarna är totalt värdelösa!
Det kan tänkas att dessa påsar är en state of the art produkt inom området. Helt enkelt totalt nedbrytningsbara men tyvärr ej slitstarka. Kanske har allt forsknings-, utvecklingsarbe samt patentansökningar varit oerhört kostsamt. Det skulle förklara det höga priset. Ett annat alternativ är att affären slår två flugor i en smäll, marknadsför sig om miljömedvetna samtidigt kan ta ut ett pris ca 1000 gånger det egentliga produktionsvärdet. Kanske går en stor det av överskottet till utvecklingsprojekt i tredje världen. Eller inte…
Jag fattar inte logiken i det här landets miljöarbete! De flesta verkar ha två bilar varav minst en i superformat, dessutom dricker de flaskvatten. Inte heller har jag sett några tygkassar i affären. Men det är bara en parentes…
När påsarna väl var packade o klara bestämde jag mig för att gå hem, det var ändå rätt nära och det var svårt att hitta rätt mynt med händerna fulla av kassar. Jag hade dessutom en liten karta. När jag kom till korsningen till vägen varifrån min hemgata utgick blev jag lite osäker på om jag skulle gå till höger eller vänster. Jag valde höger för att jag tyckte det såg bekant ut, det var hur som helst bara att hitta på kartan och se om de andra avtagsgatorna stämde. Vid det här laget var mina plastpåsar ganska trasiga och jag var väldigt varm, inte heller passade gatnamnen ihop med kartan. Jag gick tillbaka och tänkte att jag måste varit åt fel håll, för den ena delen av vägen var i utkanten av kartan och alla gator var inte med. Sagt och gjort vände jag på steken och tog andra hållet. Jag förbannade trafikljusen som tog så lång tid och mina kassar vars handtag var helt sönder.
Inte heller nu hittade jag rätt gator och dessutom verkade min buss inte gå längst den här delen av Keats way, så jag gick tillbaka. Nu var jag trött, varm, hungrig och påsarna snart totalt söndertrasade. Jag hade inte lång till tårarna.
Jag kom att tänka på en annons från försvaret jag såg på spårvagnen eller tunnelbanan. Det stod typ hur många människor sitter bredvid dig, hur många är det i vagnen , hur många i hela tåget? Kan du räkna ut det i en jättepressad situation (eller liknande)? Jag tänkte det här känns som en sådan pressad situation och att det bästa sättet att fixa det måste vara att helt enkelt kasta en del av maten på trottoaren, då kassarna var nästan helt slut. Helt sonika slängde jag några av konserverna och lade resten i dubbla, nära totalt trasiga påsar.
Kort därefter såg jag ett höghus nära Mc Dougall Rd som jag kände igen. Då gick jag och hämtade några av konserverna. Så fort jag kom in i huset tog jag ett stort glas vatten med massa is! Vattnet smakade väldigt mycket klor, á la badhus.
I morgon är det Labour day här i Kanada, motsvarande första maj. Så då är butiken stängd, tur det!
