Fotbollskarriär och projektarbetet
Nu är det dags att skriva lite igen! Jag har just avslutat mitt fredagsmys som innehöll Gossip girl, Skavlan lite cashewnöts- och kolaglass samt två kex m jordnötssmör. Middagen bestod av grekisk sallad, så jag har inte helt tappat greppet om min annars relativt hälsosamma livsstil.
Gårdagen innehöll också ett hälsosamt inslag som tyvärr ledde till avsevärda smärtor. Det är nämligen så att jag är med i ett fotbollslag. Laget består av folk från mitt labb och grann-labbet. Mina kompisar i labbet frågade om jag ville vara med och spela soccer, och det ville jag såklart. De frågade om jag var duktig och jag svarade att jag är väl helt okej men har aldrig varit med i något organiserat lag. De visade sig att de aldrig spelat soccer förut och jag började genast föreställa mig hur det skulle bli att vara lagets stjärna!
I går på träningen visade det sig att jag inte är lagets stjärna. Killarna i det andra laget är från Europa och har spelat en hel del fotboll... Jag tänkte mig lite lugnt och avslappnat spel men insåg snart att detta var på ganska mycket blodigt allvar. Först fick jag lite hemska flashbacks från idrotten i skolan när man spelade fotboll och var fullständigt livrädd att någon av hardcore fotbollskillarna eller tjejerna skulle råka träffa en själv i stället för bollen. Jag pratar om den sortens minnen inte ens åratal av terapi kan råda bot på. Ett tag tänkte jag "jag avskyr ju sånt här!" men efter en stund var det riktigt roligt och jag lyckades göra en målgivande passning!
Jag glömde värma upp innan träningen och en bit in i matchen gjorde jag ett kaftigt utfall som resulterade i en sträckning i ryggen. Jag fortsatte spelandet om än lite lugnare men fick tyvärr extremt svårt att röra mig under senare delen av kvällen. Så i morgon lördag blir det ingen match för mig, kanske på söndag.
Jag har sträckt mig på likande sätt förut och är rätt säker på att det inte är något farligt, bara nån nerv som kommit i kläm. I dag köpte jag "painkillers in lotion form", som jag beskrev det för farmaceuten, det ska nog göra nytta!
Förra Lördagen var det också idrott på gång. Då paddlade jag drakbåt tillsammans med en av tjejerna i huset och hennes vänner. Det hela utspelade sig i Stratford som är en liten stad ca två mil utanför Waterloo, evenemanget kallas Stratford dragonboat festival. Det var väldigt roligt och vi förbättrade vår tid för varje utav de totalt tre racen.
På söndagen tog jag bussen till uptown Waterloo och tittade lite i affärer. Uptown var väl inte extemt rafflande men det fanns ändå några intressant butiker. När jag tog mig en kaffe på Starbucks, jag har börjat vänja mig vid kaffet, så gick det förbi en blåsorkester med medföljande säckpipor. Verkade vara något militärrelaterat.
Jag såg den här jätteroliga skylten utanför en kyrka.
Under veckan som varit har jag tillbringat mycket tid i labbet med diverse mätningar. Jag gjorde lite mätningar förra veckan och nu gjort lite ytterligare koncentrationer för att undersöka ett intressant område. Jag skulle vilja påstå att veckan varit tuff. Det känns som om det mesta jag gör går väldigt långsamt och det är väldigt frustrerande. Det är i bland lite svårt med språket då varken jag eller min handledare har engelska som modersmål, dels är det många nya maskiner att handskas med.
Jag är inte en snabb person, det har jag aldrig varit. Det är faktiskt så att jag till och med springer långsamt när jag är ute och joggar. Det är väldigt mycket information på en och samma gång om hur maskinerna fungerar och även fast jag försöker anteckna allt så är det svårt att hålla reda på grejerna. Med många saker inom kemi är det dessutom så att man måste öva upp en viss känsla för ex hur mycket man behöver av en viss kemikalie och det tar såklart sin tid.
Det hela har ändå gått bra och jag har fått en del intressanta resultat. Saken är den att det är precis den här sortens praktisk övning som jag behöver. Det är dock svårt när man vill arbeta självständigt men samtidigt är ny inom ett område och behöver en hel del instruktioner.
Men i morgon, eller tekniskt sett idag, är det helg och jag ta i alla fall en dags uppehåll från mitt projekt. Tjejerna har pratat om att åka till St Jacobs där det skall finnas en marknad där Amishfolket säljer grönsaker mm. Jag är väldigt, för att inte säga EXTREMT faschinerad av Amishfolket. I dag på bussen såg faktiskt en Amishpappa och ett Amishbarn, pappan hade skägg och båda hade hattar och gammaldags kläder. I morgonkväll ska jag och en tjej från labbet gå ut, det ska bli roligt.
Jag och tjejerna var ute i onsdags på the bombshelter. Det var kul och musiken var bra, ungefär som nation. Dock är alla väldigt unga här, verkar inte vara många över 24. Nu brukar ju jag ofta klaga över åldersdiskrimineringslagens tandlöshet, men det hindrar mig inte från att tycka att det är trist att alla är så unga. På det sättet är Lund bättre. Känns som om universitetet blir med levande med en mer blandad åldersgrupp.
Några av tjejerna funderar på att söka till grad school dvs master, den ansökningsprocessen är lite annorlunda än den svenska. I Sverige söker man bara in och blir antagen eller inte men här skall det skrivas ansökningsbrev samt skickas med referenser från tre olika professorer eller lärare.
Det låter ju väldigt omständigt men å andra sidan är det ju så alla jobbansökningar kommer att se ut resten av ens liv så det är väl en vettig övning inför framtiden. I Sverige kan man ju gå genom hela universitet, såvida man inte sommarjobbar, utan att någonsin behöva skriva någon form av ansökan, det är ju precis sådant man måste kunna!
Nu ska jag lägga mig, för det är väldigt sent! Kan passa på att tala om att jag inte längtar hem över huvudtaget.
Gårdagen innehöll också ett hälsosamt inslag som tyvärr ledde till avsevärda smärtor. Det är nämligen så att jag är med i ett fotbollslag. Laget består av folk från mitt labb och grann-labbet. Mina kompisar i labbet frågade om jag ville vara med och spela soccer, och det ville jag såklart. De frågade om jag var duktig och jag svarade att jag är väl helt okej men har aldrig varit med i något organiserat lag. De visade sig att de aldrig spelat soccer förut och jag började genast föreställa mig hur det skulle bli att vara lagets stjärna!
I går på träningen visade det sig att jag inte är lagets stjärna. Killarna i det andra laget är från Europa och har spelat en hel del fotboll... Jag tänkte mig lite lugnt och avslappnat spel men insåg snart att detta var på ganska mycket blodigt allvar. Först fick jag lite hemska flashbacks från idrotten i skolan när man spelade fotboll och var fullständigt livrädd att någon av hardcore fotbollskillarna eller tjejerna skulle råka träffa en själv i stället för bollen. Jag pratar om den sortens minnen inte ens åratal av terapi kan råda bot på. Ett tag tänkte jag "jag avskyr ju sånt här!" men efter en stund var det riktigt roligt och jag lyckades göra en målgivande passning!
Jag glömde värma upp innan träningen och en bit in i matchen gjorde jag ett kaftigt utfall som resulterade i en sträckning i ryggen. Jag fortsatte spelandet om än lite lugnare men fick tyvärr extremt svårt att röra mig under senare delen av kvällen. Så i morgon lördag blir det ingen match för mig, kanske på söndag.
Jag har sträckt mig på likande sätt förut och är rätt säker på att det inte är något farligt, bara nån nerv som kommit i kläm. I dag köpte jag "painkillers in lotion form", som jag beskrev det för farmaceuten, det ska nog göra nytta!
Förra Lördagen var det också idrott på gång. Då paddlade jag drakbåt tillsammans med en av tjejerna i huset och hennes vänner. Det hela utspelade sig i Stratford som är en liten stad ca två mil utanför Waterloo, evenemanget kallas Stratford dragonboat festival. Det var väldigt roligt och vi förbättrade vår tid för varje utav de totalt tre racen.
På söndagen tog jag bussen till uptown Waterloo och tittade lite i affärer. Uptown var väl inte extemt rafflande men det fanns ändå några intressant butiker. När jag tog mig en kaffe på Starbucks, jag har börjat vänja mig vid kaffet, så gick det förbi en blåsorkester med medföljande säckpipor. Verkade vara något militärrelaterat.
Jag såg den här jätteroliga skylten utanför en kyrka.
Under veckan som varit har jag tillbringat mycket tid i labbet med diverse mätningar. Jag gjorde lite mätningar förra veckan och nu gjort lite ytterligare koncentrationer för att undersöka ett intressant område. Jag skulle vilja påstå att veckan varit tuff. Det känns som om det mesta jag gör går väldigt långsamt och det är väldigt frustrerande. Det är i bland lite svårt med språket då varken jag eller min handledare har engelska som modersmål, dels är det många nya maskiner att handskas med.
Jag är inte en snabb person, det har jag aldrig varit. Det är faktiskt så att jag till och med springer långsamt när jag är ute och joggar. Det är väldigt mycket information på en och samma gång om hur maskinerna fungerar och även fast jag försöker anteckna allt så är det svårt att hålla reda på grejerna. Med många saker inom kemi är det dessutom så att man måste öva upp en viss känsla för ex hur mycket man behöver av en viss kemikalie och det tar såklart sin tid.
Det hela har ändå gått bra och jag har fått en del intressanta resultat. Saken är den att det är precis den här sortens praktisk övning som jag behöver. Det är dock svårt när man vill arbeta självständigt men samtidigt är ny inom ett område och behöver en hel del instruktioner.
Men i morgon, eller tekniskt sett idag, är det helg och jag ta i alla fall en dags uppehåll från mitt projekt. Tjejerna har pratat om att åka till St Jacobs där det skall finnas en marknad där Amishfolket säljer grönsaker mm. Jag är väldigt, för att inte säga EXTREMT faschinerad av Amishfolket. I dag på bussen såg faktiskt en Amishpappa och ett Amishbarn, pappan hade skägg och båda hade hattar och gammaldags kläder. I morgonkväll ska jag och en tjej från labbet gå ut, det ska bli roligt.
Jag och tjejerna var ute i onsdags på the bombshelter. Det var kul och musiken var bra, ungefär som nation. Dock är alla väldigt unga här, verkar inte vara många över 24. Nu brukar ju jag ofta klaga över åldersdiskrimineringslagens tandlöshet, men det hindrar mig inte från att tycka att det är trist att alla är så unga. På det sättet är Lund bättre. Känns som om universitetet blir med levande med en mer blandad åldersgrupp.
Några av tjejerna funderar på att söka till grad school dvs master, den ansökningsprocessen är lite annorlunda än den svenska. I Sverige söker man bara in och blir antagen eller inte men här skall det skrivas ansökningsbrev samt skickas med referenser från tre olika professorer eller lärare.
Det låter ju väldigt omständigt men å andra sidan är det ju så alla jobbansökningar kommer att se ut resten av ens liv så det är väl en vettig övning inför framtiden. I Sverige kan man ju gå genom hela universitet, såvida man inte sommarjobbar, utan att någonsin behöva skriva någon form av ansökan, det är ju precis sådant man måste kunna!
Nu ska jag lägga mig, för det är väldigt sent! Kan passa på att tala om att jag inte längtar hem över huvudtaget.
Kommentarer
Trackback
