ellensunneskar

 

Jag har länge sagt att jag inte kommer att skaffa någon blogg. Men de som känner mig väl, typ Olof, vet att mina åsikter är mycket starka men också oerhört ombytliga. Det kan gälla saker som vilken sorts fil jag gillar eller huruvida jag skall ha en blogg eller inte.

 

Ett annat sätt att uttrycka saken är att säga att jag är en väldigt flexibel person. Det är typiskt en sådan sak jag skulle ta upp om någon frågade om mina tre bästa egenskaper.  Jag bryr mig inte om hur saker sker, bara de sker.  Så länge jag bara vet förutsättningarna så kör jag på, och om planerna ändras ändrar jag mig med. Kanske beror det på mina otaliga jobb inom servicesektorn, jag vet att saker går fel och att det inte blir bättre för att man bråkar och skriker. Jag vet att det som är självklart för mig är otydligt för någon annan och vise versa.  Bara att köra på och gilla läget.

 

Varför ville jag inte ha en blogg? Jo, för att jag inte trodde jag skulle kunna hantera den.  Man vet ju hur det blir på internet, när man inte direkt har någon att stå till svars för så blir det lätt mycket skitsnack, personangrepp, hets mot folkgrupp mm.  Dessutom är det ganska lätt att bli lite för personlig och offentlig vilket i värsta fall kan avskräcka en potentiell framtida arbetsgivare.

 

Det är inte så att jag helt har tagit avstånd från dessa ståndpunkter, jag har bara insett att jag verkligen tycker om att skriva.  Dessutom har jag just tillbringar mina 23,5 första utav (107X24) 2568 timmar som utbytesstudent i Waterloo, Kanada. Jag blev inspirerad av min vän Cecilia, också hon utbytesstudent, och hennes blogg ”Sleepless in Seattle”. Cecilia fick verkligen till det där namnet bra! Dock insåg jag genast att jag såklart skulle skriva om allt möjligt som jag kommer och tänka på och då vill jag inte vilseleda min ”målgrupp” genom att kalla det hela Kanadablogg eller liknande.

 

Det där med målgruppstänkande har jag fått från mitt jobb som vice kårordförande för Lunds naturvetarkår, LUNA.  När jag satt i styrelsen under förra verksamhetsåret skrev vi nämligen en kommunikationsplan, där skall man bland annat precisera sin målgrupp.

 

Min kommunikationsplan här i Kanada, målgrupp kanadensare, ser i korta drag ut såhär: Prata på och inte vara rädd för att säga fel.

 

Jag har alltså varit här i ca ett dygn nu, resan tog i sig nästan lika lång tid. Jag var extremt nervös några dagar innan. Det störta hotet var inte att planet skulle störta, dör man så dör man, utan att det skulle bli oklarheter på flygplatsen eller att jag glömt något viktigt tullpapper. Som ni märker gick det hela bra. Jag har aldrig flugit ensam förr och kände mig inte helt nöjd med instruktionerna från doodle som jag köpt flygbiljetten från.  Jag skulle helst velat ha en lista med all info om bagage och övriga tillvägagångssätt. Doodle har en mailkuntjänst med granterat svar inom 24 h, eller det var i alla fall vad de påstod... I stället hittade jag en del information på SAS hemsida samt god vägledning genom deras kundservicechatt.  Hur som helst gick allt som smort på flygplatserna, Kastrup och Heatrow. Jag gick runt på Kastrup som en annan rainman och repeterade mitt gate nummer D102, D102, D102 högt för mig själv. När jag hittade Brämhults juice i en av butikerna blev jag väldigt lugn och glad, vi kommer ju från nästan samma ställe i Borås.

 

Anledningen till att jag blev så nervös tidigare i veckan beror på att det var novischdag i måndags med följande kursstart på tisdagen. Som vice kårordförande är jag högst engagerad i dessa tillställningar och de är inte så lätta att kombinera med förberedelser inför en långresa.  Större delen av den föregående veckan var jag dessutom bortrest för kårens räkning.  Dagen innan resan var jag lyckligtvis ganska lugn då jag tittat över alla papper och villkor igen.

 

Enligt University of Waterloo som jag läser på här i Kanada skulle tullen vilja se; pass,  visa or study permit or letter from the embasy ( if necessary ), proof of sufficient funding, letter of acceptance samt  en list of items.  Enligt Kanadesiska ambassadens hemsida behöver svenskar som önskar studera i Kanada giltigt pass, returbiljett samt study permit om vistelsen varar sex månader eller längre. För säkerhets skull hade jag förutom pass och letter of acceptance med mig intyg om studiefinansiering från CSN samt ett personbevis.

 

Jag hade också knåpat ihop en list of items  i mycket välordnade excel kolumnerna, item och quatity.  Ju mer jag fyllde i på listan ju mer absurd blev den, jag angav antal strumpor och skiljde naturligtvis på jeans och vanliga byxor. Dock angav jag bara hair pins och hair ribbons  men skrev också upp ”list of item” quantity, 1. Jag fantiserade om hur det skulle låta när gränspolis tillkallats:

 

” -Young lady, You’ve brought an unlisted and therefore illegal t-shirt into this country! What do you have to say in defence?”

 

Eller…

“-You’re list of items says 20 contact lenses, but there is really 10 pairs. Are you trying to mislead the costoms officers of the federal parliamentary democracy and constitutional monarchy of Canada!?”

 

När jag väl gick igenom tullen var jag väldigt nervös och mitt hjärta dunkade mycket snabbt. Jag är fortfarande lite nervös vad det gäller tulltjänstemännen, inte för att jag har något att dölja, men jag är lite orolig över att skriva om dem. Den kanadensiska säkerhetstjänsten kanske håller mig under uppsikt genom någon form av FRA-igt webbverktyg som söker igenom min blogg efter vissa nyckelord. Därför skall jag fatta mig kort.

 

Tullkvinnan ville se pass och frågade vad jag skulle göra i landet, jag svarade studera och hon undrade vilket ämne. Hon tittade noggrann på mitt antagningsbevis och frågade vidare hur jag skulle finansiera det hela. Jag visade mitt CSN papper , hon skrev något på ett tullpapper som jag fyllt i på planet och sa att jag skulle gå till imigration.  Efter några minuters kö fick jag besvara samma studiefrågor från en tulltjänsteman, han undrade om det var meningen att mitt öra skulle synas i passet och om jag hade ett brev från ambassaden.  På dessa frågor svarade jag; study, chemistry, University of Waterloo, yes och no. Till sist frågade han om jag hade något mer papper att visa upp, jag tänkte genast ”är detta en kuggfråga?”.  Menade han, OK,var det något mer eller jag är inte riktigt säker, övertyga mig!  Jag visade upp CSN pappret igen och sa att jag hade ett extract from the population register, han tittade lite på CSN och om det andra sa han: ”-We don’t look at those things in North America”.  Sedan hämtade jag mitt bagage och pratade med en iransk och en japansk student tills UW bussen kom och hämtade oss.

 

 

Nu var projekt Dag Hammarskjöldsväg-Mc Dougall Road nästan i hamn. Jag tog en taxi från bussens slutstation, Student Life Center, vilken taxi operatören först sa inte existerade till Mc Dougall Rd. Saken var den att mina kanadensiska bostadskamrater inte kommer förrän senare i veckan. Vi hade därför gjort upp att tjejen som bott där över sommaren skulle gömma nyckeln vid rosenbusken till vänster om dörren. Chauffören hade först lite svårt att hitta rätt hus och frågade om någon väntade på mig. Jag svarade nej och på frågan om jag hade en nyckel svarade jag samma sak och insåg att det lät ju inte så seriöst det här… Eftersom jag anlände kl 24.00 lokal tid var det mörkt ute men chaffören hade en ficklampa och vi hittade snart nyckeln. Min b-plan var att säga ”please take me to the nearest and cheapest hotel”.

 

 

Väl inne I lägenheten gick jag upp en våning och installerade mig i ett av två oupplåsta rum. Det var egentligen meningen att mitt rum skulle vara möblerat men tjejen som jag varit i kontakt hade ännu inte lyckats ordna detta från sitt sommarjobb på andra sidan landet.  Därför bäddade jag snabbt i det andra rummet med mina medtagna lakan och sov mycket gott.  Jag tror de hade tänk att jag skulle sova i sofforna i källaren men jag var inte så sugen efter 20 timmars resande.

 

Området där jag bor ser väldigt trevligt ut och är ganska lummigt. Huset är dock ganska sunkigt på insidan med heltäckningsmatta och plastblommor. De övriga hyresgästerna verkar inte lägga mycket energi på städning och det kanske är i sin ordning i fall de i stället väljer att lägga tiden på något roligt och mer utvecklande.

 

Badrummen lämnar en del övrigt att önska och dagens första utmaning var att få i gång duschen. Jag försökte tänka logiskt samt inte ha sönder den, vilket nog inte är svårt i och med dess sunkiga standard. Duschen gick igång och sedan kom jag åt något så att den slutade och därefter lyckades jag genom uteslutningsmetoden förstå mig på konstruktionen.

 

Då jag inte ätit sedan min ankomst till Pearson International Airport i Toronto var det dags att fixa frukost, eller snarare lunch. Jag ringde min kontakt-tjej som sa vilken buss jag skulle ta. Busshållplatsen låg i nära anslutning till huset och efter en tid kom bussen. Jag sa att jag skulle till ”the plaza” och frågade hur mycket det kostade. Chauffören sa 2,5 CAN och jag började genast rota i min plånbok. Faktum är att jag tittat igenom mynten innan för att lära mig, men i stundens hetta blev jag lite stressad och langade upp en 20 CAN sedel. Chauffören sa att han inte hade någon växel, och blev nog lite trött på mig och sa att det räckte med 2 CAN medans jag försökte rota fram resten.

 

Jag har inspekterat mynten lite till nu och inser att det var 2 renar som fattades den totala summan.  Det är nämligen så att jag av praktiska själv delat in mynten i fyra kategorier, 2 CAN är den största i lite olika metaller, 1 CAN är den kantiga guldiga och 0.25 CAN den med renen på.  Den fjärde kategorin har jag valt att inte fokusera på med motiveringen att det bara är småkrafs.

 

Väl framme på det lilla köpcentret fanns butiken Zehrs som sålde det mesta. Jag började vid brödet och det fanns hur många som helst att välja på, så jag tog ett som såg ut som något jag brukar köpa hemma i Lund. Nästa stopp var mjölken, det fanns många sorter må jag säja. Det konstiga var att mjölk och yoghurt av någon anledning fanns på flera ställen i butiken, oklart varför. Det är en konstig känsla att handla mat när man knappt känner igen något märke och det dessutom finns så många att välja på. Dessutom finns många väldigt stora förpackningar vilket säkert är billigt men inte så praktiskt om man är ensam.

 

Efter mycket om och men gick jag till kassan för att betala. Jag visste inte riktigt vart jag skulle dumpa min tomma varukorg så jag ställde den bara vid kassan. Expediten var mycket vänlig och undrade hur det stod till med mig i dag, sedan började hon plocka ner mina varor i plastpåsarna á 5 CAN styck. Det känns ju lite resursslöseri att hon ska packa ner grejer båda med tanke på resten av kön och med tanke på framtida förslitningsskador. Det var mycket att packa ner så jag hjälpte henne lite, hoppas hon inte tog illa upp.

 

Plastpåsarna! De kostar alltså ca 20 kr styck med motiveringen att de är omiljövänligt med plastpåsar. Jag har i och med mitt kårjobb fått lära mig hur man skriver en projektplan. Enligt föreläsaren kan varans/ tjänstens pris motiveras genom kvalitet eller kvantitet.  Dyrt är lika med bra kvalitet och billigt synonymt med kvantitet. I fallet platspåsarna kan jag inte använda den här modellen, man kunde tycka att miljövänlighet skulle motivera kvalitet och ett högt pris men påsjävlarna är totalt värdelösa!

Det kan tänkas att dessa påsar är en state of the art produkt inom området. Helt enkelt totalt nedbrytningsbara men tyvärr ej slitstarka.  Kanske har allt forsknings-, utvecklingsarbe samt patentansökningar varit oerhört kostsamt. Det skulle förklara det höga priset. Ett annat alternativ är att affären slår två flugor i en smäll, marknadsför sig om miljömedvetna samtidigt kan ta ut ett pris ca 1000 gånger det egentliga produktionsvärdet. Kanske går en stor det av överskottet till utvecklingsprojekt i tredje världen.  Eller inte…

 

Jag fattar inte logiken i det här landets miljöarbete! De flesta verkar ha två bilar varav minst en i superformat, dessutom dricker de flaskvatten. Inte heller har jag sett några tygkassar i affären. Men det är bara en parentes…

 

När påsarna väl var packade o klara bestämde jag mig för att gå hem, det var ändå rätt nära och det var svårt att hitta rätt mynt med händerna fulla av kassar. Jag hade dessutom en liten karta. När jag kom till korsningen till vägen varifrån min hemgata utgick blev jag lite osäker på om jag skulle gå till höger eller vänster. Jag valde höger för att jag tyckte det såg bekant ut, det var hur som helst bara att hitta på kartan och se om de andra avtagsgatorna stämde. Vid det här laget var mina plastpåsar ganska trasiga och jag var väldigt varm, inte heller passade gatnamnen ihop med kartan. Jag gick tillbaka och tänkte att jag måste varit åt fel håll, för den ena delen av vägen var i utkanten av kartan och alla gator var inte med. Sagt och gjort vände jag på steken och tog andra hållet. Jag förbannade trafikljusen som tog så lång tid och mina kassar vars handtag var helt sönder.

 

Inte heller nu hittade jag rätt gator och dessutom verkade min buss inte gå längst den här delen av Keats way, så jag gick tillbaka. Nu var jag trött, varm, hungrig och påsarna snart totalt söndertrasade. Jag hade inte lång till tårarna.

 

Jag kom att tänka på en annons från försvaret jag såg på spårvagnen eller tunnelbanan. Det stod typ hur många människor sitter bredvid dig, hur många är det i vagnen , hur många i hela tåget? Kan du räkna ut det i en jättepressad situation (eller liknande)? Jag tänkte det här känns som en sådan pressad situation och att det bästa sättet att fixa det måste vara att helt enkelt kasta en del av maten på trottoaren, då kassarna var nästan helt slut. Helt sonika slängde jag några av konserverna och lade resten i dubbla, nära totalt trasiga påsar.

 

Kort därefter såg jag ett höghus nära Mc Dougall Rd som jag kände igen.  Då gick jag och hämtade några av konserverna.  Så fort jag kom in i huset tog jag ett stort glas vatten med massa is! Vattnet smakade väldigt mycket klor, á la badhus.

 

 

 

 

I morgon är det Labour day här i Kanada, motsvarande första maj. Så då är butiken stängd, tur det!