Vardag
Nu är jag inne i vardagsrutinerna här i Waterloo. Jag gillar mina vardagsrutiner! Går upp, går till skolan, kommer hem, äter mat och ser på tv. Men jag har faktiskt gjort lite "roliga" grejer också, som att gå på pub.
I går skulle jag och tjejerna gå på puben the Bomb shelter, den ligger på univeristetsområdet i SLC (Student Life Center). Först lagade vi lite mat hemma i huset, vi gjorde linssoppa, det var jag som organiserade det hela (såklart). När vi kom till pubben var det extremt lång kö, så vi gick vidare för att äta efterätt på en av pubbarna på university plaza. Jag beställde en brownie, och det var den störta jag sett i hela mitt liv! Jag, som förmodligen innehar något rekord i att äta kakor orkade bara halva.
Efter detta gick vi vidare till en annan pub för att dricka öl. En av tjejerna är med i simlaget så vi träffade en del simmare där. När jag pratar med folk om hur det är i Sverige så kommer jag alltid automatiskt in på Danmark eftersom min pojkvän jobbar där och eftersom det är så nära Lund. Många Kanadensare tycker att det är konstigt att man kan bo i ett land och jobba i ett annat, de kan inte åka över till USA (nu är det ju lite längre dit...) á la sundspendlarna.
Jag har verkligen börjat uppskatta Sverige och det svenska samhället. Inte för att jag inte gjorde det innan, men jag bara tog det för givet. Ta det att vi inte betalar (än så länge) något för att studera på universitet eller högskolan, eller att vi har fri sjukvård (om man skippar patientavgiften). Kanadensarna tycket att det är väldigt lyxigt att slippa terminsavgifter! Mina huskompisar säger att Kanada också har fri sjukvård, men jag undrar det jag... Det är nämligen så att jag brukar titta på nyhetsprogrammet The National, där fick jag lära mig att sjukförsäkringen inte täcker vissa allvariga cancerformer i en del av provinserna. Det var en man som hade tjocktarmscancer och han fick belåna sitt hus för att betala de 25000 dollarna i medicinkostnader!
Jag skulle kunna skriva att jag har tur som är född i Sverige, men jag har aldrig gillat det uttrycket. Min åsikt är den att jag som resultat av mina föräldrars gener är född i landet de bor i, det handlar inte om tur utan om DNA-kodning! Mina föräldrar är Svenskar som bor i Sverige, om jag skulle fötts i ngt fattigt land hade det varit för att de flyttat dit, och de finns det ingen anledning till att de skulle göra. Jag vill bara poängtera att det inte handlar om tur! Det är inget lotteri, Ingela och Mats barn, med deras gener, kunde inte ha fötts i Bangladesh, om de inte frivilligt sökt sig det. I så fall skulle de säkerligen inte höra till de fattigare.
Skattebetalaren i mig känner helt klart att den får valuta för pengarna!
Som det är nu trivs jag väldigt bra här. Men så har det inte alltid kännts. Man kan lugnt säga att min vistelse här är en stor utmaning på många plan! Tjejerna här i huset är verkigen väldigt trevliga men det kan ändå vara lite svårt att komma ny till en grupp där alla redan känner varandra. De hade ju inte själva koll på vem jag var eller att jag skulle komma, visade de sig. Hemma har jag vänner från fysicum, kemicentrum, kårerna och olofs o mina gemensamma vänner, jag har i princip alltid någon att umgås med, men i Kanada känner jag inte så många. Här är man helt enkelt lite utelämnad till andra eftersom man inte direkt har någon egen bekantskapskrets.
Det är ju självklart att man inte känner någon i ett land man aldrig varit i. Det är ju det som hela utbytesgrejen går ut på. När jag började i Lund så kände jag ingen, skillnaden var att ingen annan i min klass gjorde det heller. Då är det lättare att knyta kontakter. Om jag hade bott på ett studenthem så hade vi alla varit på samma plan, men å andra sidan hade hälften av oss varit kineser. Det är inte så att jag har något emot kinseser, (hjälp nu har jag trasslat in mig i likabehandlingsträsket som jag drillats i som vice kårordförande hela sommaren) men de är i allmänhet inte så bra på engelska. Jag kommer ju hit för att bli bra på engelska!
Man kan alltså känna sig lite vilsen i bland vilket inte är konstigt eftersom jag bara varit här två veckor. Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd med mitt boende och de jag bor med!
Vad det gäller språket så är det egentligen inga större bekymmer, men ibland pratar folk lite för snabbt och oartikulerat. Då vill jag alltid spola tillbaka filmen och ta tillbaka de svenska undertexterna, men det går inte! Ibland känner man sig inte som helt 100% sig själv eftersom man inte kan uttrycka sig som man skulle gjort på svenska. Man tar inte samma plats som man gör hemma, men det där blir samtidigt bättre och bättre tycker jag. Jag tror dock att man måste tillåta sig att känna sig lite vilsen i bland.
Men min vistelse här är inte bara en utmaning på det sociala planet utan också på det akademiska! Jag utför ju trots allt ett reseach project, med allt vad det innebär. Efter att ha läst 240 hp kurser är jag väldigt trött på föreläsning-läsa bok-skriva tenta. Vi har labbat mycket i Lund men man hinner aldrig fördjupa sig i något, man lär sig en teknik och sedan är det dags för nästa. Jag kännde att jag behövde öva upp min förmåga att laborera enskilt och det är precis det jag gör här!
I dag har jag efter tre dagars litteraturstudier blandat lösningar och gjort mätningar, allt har gått väldigt bra! När man blandar en massa grejer är det lätt att blanda fel eller att när de hela väl går på rutin, helt plötsligt fråga sig vad man egentligen höll på med. Sen vill man ju inte råka förstöra någon superdyr maskin heller. Det verkar dock inte vara några problem med den saken!
Det är också så att varken jag eller min handledare har engelska som modersmål, så ibland missförstår vi varandra. Jag frågade honom säkert vissa saker tre gånger i rad i dag, men det får han ta ;)
Jag trivs utmärkt med mitt projekt och det är väldigt roligt att få lära sig en ny teknik! Jag behöver inte lära mig mer teori, jag behöver omsätta den i praktiken. Det måste ju vara en väldig merit när man väl söker jobb, att man faktiskt jobbat självständigt med en uppgift. Jag känner verkligen att min utbildning från Lund är jättebra! Jag känner igen de flesta maskinerna och procedurerna och har inga problem med att läsa artiklarna.
Well, nu är det mycket sent och dags att gå och lägga sig!
I går skulle jag och tjejerna gå på puben the Bomb shelter, den ligger på univeristetsområdet i SLC (Student Life Center). Först lagade vi lite mat hemma i huset, vi gjorde linssoppa, det var jag som organiserade det hela (såklart). När vi kom till pubben var det extremt lång kö, så vi gick vidare för att äta efterätt på en av pubbarna på university plaza. Jag beställde en brownie, och det var den störta jag sett i hela mitt liv! Jag, som förmodligen innehar något rekord i att äta kakor orkade bara halva.
Efter detta gick vi vidare till en annan pub för att dricka öl. En av tjejerna är med i simlaget så vi träffade en del simmare där. När jag pratar med folk om hur det är i Sverige så kommer jag alltid automatiskt in på Danmark eftersom min pojkvän jobbar där och eftersom det är så nära Lund. Många Kanadensare tycker att det är konstigt att man kan bo i ett land och jobba i ett annat, de kan inte åka över till USA (nu är det ju lite längre dit...) á la sundspendlarna.
Jag har verkligen börjat uppskatta Sverige och det svenska samhället. Inte för att jag inte gjorde det innan, men jag bara tog det för givet. Ta det att vi inte betalar (än så länge) något för att studera på universitet eller högskolan, eller att vi har fri sjukvård (om man skippar patientavgiften). Kanadensarna tycket att det är väldigt lyxigt att slippa terminsavgifter! Mina huskompisar säger att Kanada också har fri sjukvård, men jag undrar det jag... Det är nämligen så att jag brukar titta på nyhetsprogrammet The National, där fick jag lära mig att sjukförsäkringen inte täcker vissa allvariga cancerformer i en del av provinserna. Det var en man som hade tjocktarmscancer och han fick belåna sitt hus för att betala de 25000 dollarna i medicinkostnader!
Jag skulle kunna skriva att jag har tur som är född i Sverige, men jag har aldrig gillat det uttrycket. Min åsikt är den att jag som resultat av mina föräldrars gener är född i landet de bor i, det handlar inte om tur utan om DNA-kodning! Mina föräldrar är Svenskar som bor i Sverige, om jag skulle fötts i ngt fattigt land hade det varit för att de flyttat dit, och de finns det ingen anledning till att de skulle göra. Jag vill bara poängtera att det inte handlar om tur! Det är inget lotteri, Ingela och Mats barn, med deras gener, kunde inte ha fötts i Bangladesh, om de inte frivilligt sökt sig det. I så fall skulle de säkerligen inte höra till de fattigare.
Skattebetalaren i mig känner helt klart att den får valuta för pengarna!
Som det är nu trivs jag väldigt bra här. Men så har det inte alltid kännts. Man kan lugnt säga att min vistelse här är en stor utmaning på många plan! Tjejerna här i huset är verkigen väldigt trevliga men det kan ändå vara lite svårt att komma ny till en grupp där alla redan känner varandra. De hade ju inte själva koll på vem jag var eller att jag skulle komma, visade de sig. Hemma har jag vänner från fysicum, kemicentrum, kårerna och olofs o mina gemensamma vänner, jag har i princip alltid någon att umgås med, men i Kanada känner jag inte så många. Här är man helt enkelt lite utelämnad till andra eftersom man inte direkt har någon egen bekantskapskrets.
Det är ju självklart att man inte känner någon i ett land man aldrig varit i. Det är ju det som hela utbytesgrejen går ut på. När jag började i Lund så kände jag ingen, skillnaden var att ingen annan i min klass gjorde det heller. Då är det lättare att knyta kontakter. Om jag hade bott på ett studenthem så hade vi alla varit på samma plan, men å andra sidan hade hälften av oss varit kineser. Det är inte så att jag har något emot kinseser, (hjälp nu har jag trasslat in mig i likabehandlingsträsket som jag drillats i som vice kårordförande hela sommaren) men de är i allmänhet inte så bra på engelska. Jag kommer ju hit för att bli bra på engelska!
Man kan alltså känna sig lite vilsen i bland vilket inte är konstigt eftersom jag bara varit här två veckor. Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd med mitt boende och de jag bor med!
Vad det gäller språket så är det egentligen inga större bekymmer, men ibland pratar folk lite för snabbt och oartikulerat. Då vill jag alltid spola tillbaka filmen och ta tillbaka de svenska undertexterna, men det går inte! Ibland känner man sig inte som helt 100% sig själv eftersom man inte kan uttrycka sig som man skulle gjort på svenska. Man tar inte samma plats som man gör hemma, men det där blir samtidigt bättre och bättre tycker jag. Jag tror dock att man måste tillåta sig att känna sig lite vilsen i bland.
Men min vistelse här är inte bara en utmaning på det sociala planet utan också på det akademiska! Jag utför ju trots allt ett reseach project, med allt vad det innebär. Efter att ha läst 240 hp kurser är jag väldigt trött på föreläsning-läsa bok-skriva tenta. Vi har labbat mycket i Lund men man hinner aldrig fördjupa sig i något, man lär sig en teknik och sedan är det dags för nästa. Jag kännde att jag behövde öva upp min förmåga att laborera enskilt och det är precis det jag gör här!
I dag har jag efter tre dagars litteraturstudier blandat lösningar och gjort mätningar, allt har gått väldigt bra! När man blandar en massa grejer är det lätt att blanda fel eller att när de hela väl går på rutin, helt plötsligt fråga sig vad man egentligen höll på med. Sen vill man ju inte råka förstöra någon superdyr maskin heller. Det verkar dock inte vara några problem med den saken!
Det är också så att varken jag eller min handledare har engelska som modersmål, så ibland missförstår vi varandra. Jag frågade honom säkert vissa saker tre gånger i rad i dag, men det får han ta ;)
Jag trivs utmärkt med mitt projekt och det är väldigt roligt att få lära sig en ny teknik! Jag behöver inte lära mig mer teori, jag behöver omsätta den i praktiken. Det måste ju vara en väldig merit när man väl söker jobb, att man faktiskt jobbat självständigt med en uppgift. Jag känner verkligen att min utbildning från Lund är jättebra! Jag känner igen de flesta maskinerna och procedurerna och har inga problem med att läsa artiklarna.
Well, nu är det mycket sent och dags att gå och lägga sig!
Kommentarer
Postat av: Cecilia
Hej Ellen!
Det är kul att läsa din blogg också!
Känner verkligen igen mig med detta att lära känna nya människor! Jag har dock mest träffat internationella studenter än så länge. Skulle vilja träffa lite fler amerikanare också! Lycka till med projektet!
Kram
Trackback
